Från generation till generation: Vad vi vill göra från våra mödrar (inte)

Och plötsligt hör jag mig själv säga: "Precis som min mamma." Ibland med ett leende. Ibland med en lätt chock. För mellan de saker vi älskar och de vi medvetet vill göra annorlunda, ligger ofta ett helt arv. Ett känslomässigt, psykologiskt, kulturellt arv.

Denna text är en inbjudan till reflektion – över hur moderskap, kvinnlighet och självbild förs vidare genom generationer. Och över vad vi vill behålla, förändra eller kärleksfullt släppa taget om.

Det som återstår: kärlek, styrka, hängivenhet

Många av oss växte upp med kvinnor som gjorde det omöjliga möjligt. De arbetade, uppfostrade, brydde sig, organiserade och älskade – ofta allt på en gång. Mödrar som inte frågade om de fortfarande kunde göra det. De gjorde det helt enkelt. Deras styrka togs för given – och ibland också deras närvaro.

Inom djuppsykologin talar vi om "implicita överföringar": omedvetna attityder vi anammar från våra föräldrar. Hur vi hanterar konflikter, hur vi visar omsorg, hur vi tillåter närhet. Allt detta formades innan vi medvetet bestämde oss för att göra det.

Anknytningsteoretiker som John Bowlby och Mary Ainsworth har visat att anknytningserfarenheter i tidig barndom inte bara formar relationen med modern, utan också påverkar allt efterföljande anknytningsbeteende. De som blev sedda, hörda och reglerade i tidig barndom kan ofta tillåta hälsosam närhet som vuxna – eller ge den till andra. Detta känslomässiga arv är värdefullt. Och det kan föras vidare.

Och ändå finns det saker som känns som en varm filt: de små ritualerna, matsäcken, blicken som sa "Jag tror på dig". Dessa influenser får finnas kvar. Kanske inte exakt. Men i sin kärna. Och de visar oss: Det var inte bara vad våra mödrar gjorde som formade oss – utan hur de tänkte, kände och älskade. Vi för också det vidare.

Bild: Kristina Paukshtite/Pexels

Vad vi kan släppa taget om: utmattning, självuppgivenhet, tystnad

Våra mödrar – och deras mödrar – bar mycket. Och höll mycket hemligt. Trauma, strukturell ojämlikhet, känslomässiga sår. I många familjer var det vanligt att ignorera smärtan. Att fungera. Att vara stark – oavsett kostnaden.

Transgenerationell psykologi, som forskats om av experter som Marianne Leuzinger-Bohleber, Sabine Bode och Judith Herman, bland andra, visar att olösta problem ofta förs vidare omedvetet. Som rädsla, som skuldkänslor, som vag press. Sociologen Pierre Bourdieu beskrev detta fenomen som "inkorporerat arv" – vi bär på sociala och emotionella strukturer i våra kroppar, vårt språk, vårt beteende.

Den som känner sig trött idag, utan anledning, kan bära på generationers utmattning. Kroppen minns, även om sinnet inte kan hitta orden. Traumaforskning (t.ex. Bessel van der Kolk) visar att obearbetade upplevelser lagras i nervsystemet – och ofta upprepas i efterföljande generationer.

Vi får bryta mönstret. Vi får säga nej. Vara trötta. Ställa frågor. Och sluta acceptera fraser som "Det var bara så det var förr" som rättfärdigande. Att sätta gränser är inte svek – det är en ny form av kärlek.

Moderns roll i övergången: Mellan ideal och verklighet

Mycket har förändrats i den allmänna uppfattningen. ”Anknytningsföräldraskap” och ”egenvård”, psykisk hälsa och feministiskt moderskap – allt detta är nya berättelser som skapar utrymme för individuella vägar.Och ändå befinner vi oss ofta fångade mellan två stolar: den villkorslöst givande modern från förr och idealet om dagens ständigt reflekterande supermamma.

Spänningen är enorm. Många mödrar idag förväntas vara känslomässigt tillgängliga, utbildningskompetenta, yrkesmässigt engagerade och fysiskt närvarande, samtidigt som de förblir så lugna som möjligt. Psykologin kallar detta för den "mentala belastningen" – den osynliga bördan som följer med ansvaret för familjen och att upprätthålla relationer. Sociologer som Gabriele Winker och författare som Patricia Cammarata har i åratal påpekat att omsorgsarbete måste vara socialt synligt och rättvist fördelat – bortom en romantiserad bild av moderskap.

Det vi ibland saknar är tillåtelsen att vara ofullkomliga. Ambivalenta. Motsägelsefulla. Mödrar som gråter, är arga, tvivlar – och ändå älskar. Den nya generationen tillåts synliggöra det som länge varit dolt. Och däri ligger styrkan. För mänskligheten ligger i ambivalensen. Psykoanalytikern Donald Winnicott talade om den "tillräckligt bra modern" – inte perfekt, men tillräckligt känslig. En som också tillåts misslyckas.

Vad vi kan ge oss själva

I slutändan handlar det inte bara om vad vi accepterar eller förkastar. Det handlar om personligt ansvar. Om att medvetet inse: Vad är mitt? Vad har vi lärt oss? Vad kan läka?

Inom systemisk terapi sägs det ofta: ”De som förstår sitt ursprung kan leva sina egna liv.” Kanske är det den kärleksfulla blicken mot ens egen mamma – inte idealiserande, inte anklagande, utan förstående. Eller så är det ögonblicket då vi säger till vårt inre barn: Du får göra saker annorlunda.

Eller så är det samtalet vi har idag – ärligt, sårbart, uppkopplat. För den största gåvan vi kan ge är inte perfektion. Det är medvetenhet. Och medkänsla.

Det vi ärver från våra mödrar är inte en fast plan. Det är ett spektrum av möjligheter. Och vi är fria att välja. Det vi för vidare börjar inte med nästa barn. Det börjar med hur vi ser på oss själva.