Eftersom du ser mig - ett kärleksbrev till mamma (eller till mig själv?)

Kärlek som ser mig –

Ibland vet jag inte exakt vem jag skriver det här brevet till. Till dig, vem som satte mig till världen? Till mig själv – barnet inom mig som fortfarande vill bli sedd? Kanske till båda. Kanske skriver jag till dig – och samtidigt till det som vill läka inom mig. För den här texten börjar där kärlek och längtan möts.

Du såg mig. I stunder när jag själv fortfarande var osynlig. I mitt trots, i min blyghet, i min ohämmade nyfikenhet. Jag minns inte alla detaljer – men jag vet att jag på något sätt kände mig hel omkring dig. Eller var det begäret?

Ibland känner jag värmen från din hand utan att den är där. Ibland saknas den. Ibland saknar jag den även när du sitter bredvid mig. Och då frågar jag mig själv: Hur mycket av det jag saknar är ett eko? Hur mycket av det är ett svar på det jag inte vågar ge mig själv?

Mellan reflektion och längtan

Länge trodde jag att kärlek måste vara högljudd. Synlig. Lysande som i reklamfilmer för mors dag. Men med åren har jag lärt mig att sann kärlek ofta är tyst. Att den inte alltid uttrycker sig i ord, utan ibland i blickar, i ett glas vatten vid sängen, i att veta när man ska säga ingenting.

Kanske förstod du mig inte alltid – men du kände mig. Och kanske är det inte så högljutt att bli sedd som vi trodde. Det är helt enkelt att bli tyst förstådd. Och kanske känner jag idag att det är dags att se mig själv. Inte bara genom dina ögon, utan med min egen blick. En kärleksfull blick. En som förlåter misstag. En som också omfamnar kaos.

Moderlig kärlek och självacceptans

Det jag lärde mig av dig – eller ville lära mig – är inte bara omtanke. Det är principen att någon stannar. Att någon finns där när du faller. Kanske kan jag idag vara den som stannar. För mig. Kanske börjar det just här – den inre styrkan jag har sökt efter utanför mig så länge.

Det finns dagar då jag önskar att du hade varit mer. Mer närhet. Mer ömhet. Och samtidigt vet jag: Du gav också bara vad du kunde. Och ibland var det mycket. Och ibland för lite. Men det var verkligt. Och kanske är det ibland tillräckligt att veta: Vi sökte båda. Var och en på vårt sätt.

Idag vill jag inte idealisera dig – eller mig själv. Jag vill pussla ihop bilden från ljus och skugga. Från närhet och besvikelse. Från förväntningar vi inte kunde uppfylla – och från stunder när allt var precis rätt.

Om jag kramar mig själv idag

Då finns det inte bara tröst. Det finns ett tyst löfte. Att jag inte längre behöver tvivla på kärleken – oavsett var den kommer ifrån. Att jag kan vara mitt eget hem. Att jag kan hålla fast vid mig själv när ingen annan vill.

Du lärde mig vad kontakt betyder. Och jag lär mig fortfarande att leva med mig själv. Det är en väg. Inte en rak. Men en sann. Och kanske är det den vackraste formen av en moders kärlek: den som består, även när ingen är kvar.

Så tack. För allt som var. För allt som inte var. Och för vad jag får vara för mig själv idag.

Och om du läser detta – kanske det är en början för dig också.

Och jag lär mig att kärlek inte bleknar – den förvandlas. Och ibland återvänder den som självmedkänsla.

Förälskad,

- Jag.

Bild: Nuta Sorokina/pexels