
Inhaltsverzeichnis
När mors dag gör ont: En text för alla som inte längre vill utsätta sig för denna dag
Varje år i maj fylls vårt digitala utrymme med blommiga uttryck för tacksamhet, strålande familjefoton och kärleksfulla ord till "världens bästa mamma". För många är mors dag ett tillfälle för glädje, tacksamhet – och närhet. Men inte för alla. Kanske föredrar du att känna dig långt borta från allt idag. Då är den här texten för dig.
Smärtan som kalendern utlöser
Psykologiskt sett kan så kallade "triggerdagar" som Mors dag beröra djupa, omedvetna känslomässiga sår. De gräver fram minnen som du kanske noggrant har gömt undan – och plötsligt är de tillbaka. Objudna. Överväldigande.
Kanske förlorade du din mamma – tidigt, sent, plötsligt eller efter en lång tids sjukdom. Kanske hade du aldrig en mamma som verkligen såg dig. Kanske var er relation komplicerad, distanserad, ambivalent eller till och med giftig. Eller kanske har du längtat efter att bli mamma i åratal – förgäves. Mors dag ger inget utrymme för allt detta i reklam, ingen meny i mataffären, ingen algoritm.
Även om vårt kollektiva medvetande vanligtvis förknippar mors dag med kärlek, värme och tacksamhet, är det viktigt att erkänna att många människor har haft väldigt olika erfarenheter av ämnet "mammor". Och att dessa upplevelser kan vara lika verkliga, lika giltiga och lika smärtsamma.

Bild: Liza Summer/Pexels
Den osynliga sorgen
All sorg uppstår inte ur en förlust i traditionell bemärkelse. Särskilt smärtsam – och ofta förbisedd – är sorgen efter en mor som fortfarande lever men känslomässigt otillgänglig. Denna typ av sorg är särskilt komplex eftersom den kan kännas motsägelsefull: Hur kan man sakna någon som finns där? Hur kan man sörja trots att det inte har varit något officiellt farväl?
Ambivalent sorg: närvarande och ändå förlorad
Psykologiska studier kallar detta för "tvetydig förlust". Denna term myntades av den välkända psykologen Pauline Boss och beskriver förluster där den drabbade personen är fysiskt närvarande men känslomässigt eller psykologiskt frånvarande. En mor som lever men inte kan skapa ett kärleksfullt band, till exempel på grund av psykisk sjukdom, känslomässig kyla, missbruk eller djupa konflikter, kan lämna ett stort tomrum – ett vakuum av närhet som är svårt att namnge och ännu svårare att sörja.
Detta sår blir särskilt synligt på Mors dag: När alla firar sitt band, men ditt eget präglas av smärta, besvikelse eller tomhet. Detta kan utlösa djupa skuldkänslor – eftersom "du älskar din mamma". Och ändå är det just denna inre oro som gör Mors dag så smärtsam för många.
Det är viktigt att tillåta sig själv att ta den här smärtan på allvar. Även utan ett synligt avsked. Även utan en begravning eller dödsannons. Även utan förståelse utifrån.
Oerhörd sorg: smärta utan språk
Förutom ambivalent sorg finns det en annan form: så kallad "frihetsberövad sorg" – det vill säga sorg som inte finner något erkänt utlopp. Den är ofta tyst, diffus och socialt oacceptabel om den inte uttrycks i tydliga ritualer eller offentligt synlig förlust.
Om du förlorade din mor i tidig ålder kan du känna den här smärtan igen varje år – inte bara på denna dag, utan särskilt akut idag.Om du lider av en svår relation kan du känna dig sliten mellan pliktkänsla och självförsvar. Om du är ofrivilligt barnlös eller hyser en djup önskan att skaffa barn kan varje inlägg på Mors dag kännas som ett litet hugg i hjärtat.
Dessa former av sorg är ofta osynliga i vårt samhälle. De saknas i de bilder vi gemensamt delar. Och det är just därför det är så viktigt att ge plats åt dem.
Kollektiva ritualer kontra individuella verkligheter
Mors dag är en kulturell ritual, en kollektiv sedvänja, ursprungligen etablerad som en dag för att hedra mödrar – med goda avsikter. Men kollektiva ritualer medför alltid risken att överskugga individuella verkligheter. Just för att de är så känslomässigt laddade fungerar de som ett förstoringsglas på personliga sår.
Om man inte kan följa den allmänna berättelsen uppstår snabbt en känsla av utanförskap. Det är som att stå vid sidan av en stor fest utan att vara inbjuden. Och ibland gör det ont bara att titta på.
Du kan känna vad du känner
Det är okej om du är ledsen idag. Eller arg. Eller tom. Det är okej om du stänger av telefonen, undviker Instagram, kryper under täcket eller bara går en promenad. Du behöver inte förklara dig själv. Du behöver inte fira någonting idag. Och idag, av alla dagar, kan du ge dig själv medkänsla.
Psykologer betonar gång på gång hur läkande det kan vara att inte undertrycka känslor, utan att erkänna och namnge dem. Kanske hjälper det dig att skriva – det kan hjälpa till att organisera diffusa känslor. Eller att prata med någon du litar på. Eller att medvetet säga: "Idag är en svår dag för mig."
För det du känner spelar roll. Och det du behöver spelar roll. Kanske är idag en dag då du kan befria dig från inre förväntningar – inklusive dina egna.
Att namnge känslor – och att kunna uthärda dem
Det kan vara förvirrande när sorg, ilska, skuld och till och med lättnad samexisterar. Men denna känslomässiga ambivalens är helt mänsklig – och tillåten. Känslor motsäger ibland varandra. Och ändå får de alla vara där. Kanske hjälper det att inte behöva döma dem omedelbart, utan helt enkelt låta dem komma fram – i din takt, på ditt sätt.
Vad du kan göra för dig själv
Självvård är viktigare än någonsin. Här är några tips som hjälper dig att ta dig igenom dagen:
-
Tillåt dig själv att dra dig tillbaka: Du behöver inte fungera idag. Du kan ta en paus.
-
Prata med någon: Om du känner för det, dela dina känslor med någon som förstår dig.
-
Skapa ditt eget utrymme: Kanske skulle du vilja skapa en liten ritual för dig själv – bara för dig själv. Tänd ett ljus. Skriv ett brev som ingen läser. Laga något som är gott för dig.
-
Få kontakt med likasinnade: Det finns communities, forum och bloggar där människor delar liknande erfarenheter. Ibland hjälper det bara att läsa.
-
Rörelse &Natur: En promenad, några minuter frisk luft, att gå barfota på en äng – allt detta kan vara jordande och lugnande. Studier visar att lätt träning och kontakt med naturen påvisbart kan minska stressnivåerna.

Bild: Natalia Kolotvina/Pexels
Du är inte ensam
Även om det kan kännas så är du inte den enda som tycker att mors dag är svår. Det finns många tysta berättelser där ute – om stjärnmammor, om döttrar som aldrig kände sig sedda, om människor som längtar efter en annan barndom eller efter ett barn som aldrig kom.
Kanske är det idag som är dagen då du tar extra hand om dig själv. Ett varmt bad, en kopp te, några djupa andetag. Och om du vill kan du också säga till dig själv: Jag är tillräcklig. Jag har rätt, även med min smärta.
Om du vill kan du också medvetet bestämma dig för att göra något gott för andra den här dagen – inte som en distraktion, utan som ett sätt att få kontakt. Kanske kan du skriva till en vän som du vet också kämpar med dagen. Kanske kan du ge dig själv en ny liten ritual som kan upprepas år efter år – men bara om du vill.
Det som spelar roll: Du får existera idag, precis som du är. I din sorg, i din styrka, i din sårbarhet.
Och kanske, bara kanske, kan den här texten hjälpa dig att känna dig lite mindre ensam.
Du blir sedd. Du blir omfamnad. Och du är inte ensam med det du känner. Även idag.
Och imorgon?
Kanske blir morgondagen en dag som känns lättare igen. Kanske inte. Båda är okej. Det viktiga är: Det finns ett liv efter detta. Ett liv bortom känslor av förpliktelser och stela förebilder. En väg som är din – full av små steg mot självacceptans. Och den vägen börjar alltid där du är idag.
Och när den här dagen går – precis som varje dag går – återstår något viktigt: Din berättelse spelar roll. Dina känslor förtjänar utrymme. Och du får läka – i din egen takt.
Lämna en kommentar
Denna webbplats är skyddad av hCaptcha och hCaptchas integritetspolicy . Användarvillkor gäller.