Glädje eller plikt?

Att vara förälder innebär att man från och med nu gör saker från morgon till kväll som man aldrig skulle göra utan barn.

Det var det uttalandet jag använde när jag blev förälder – och som jag till stor del levde efter under de första åren.

Jag är inte bra på att göra barnsaker. Det beror främst på att jag helt enkelt inte gillar att göra sådana saker – jag tycker inte om dem av naturen!

Jag gillar inte pyssel, bakning, matlagning eller spelkvällar. Jag gillar inte barnpoolen vid simhallen, lekplatsen eller några skolevenemang. Jag skulle aldrig gå till Leklandet ensam. Jag fasar för barns födelsedagar och jag är mycket mer minimalistisk och sparsam än mina barn. Jag vill inte vara medlem i en klubb eller leka hagehoppa. Jag gillar inte att klä ut mig eller rollspela med gosedjur. Jag gillar inte att läsa högt, och att sjunga en sång före läggdags när jag redan har varit tvungen att hålla ögonen öppna med tändstickor i två timmar är extremt svårt för mig...

Under de senaste åren har jag pratat med många föräldrar om detta, och reaktionerna är slående lika:

För många föräldrar är vardagen med barn helt enkelt för mycket.

De ser så trötta och slitna ut, men tillsammans har vi alla våra finaste leenden. Vi har vant oss vid att det inte ger oss mycket glädje att umgås med våra barn – och vi verkar resignera oss inför vårt öde. Men genom att göra det gör vi det svårt för oss själva och våra barn: Hela familjen känner av när en familjemedlem inte mår bra, även om de lyckas dölja det.

Jag vill bara att du ska må bra!

En strid rasar inom oss: Vi har lärt oss vad våra barn förmodligen behöver för att vara lyckliga, och oavsett vad vi älskar eller ogillar oss själva, gör vi det för våra barns skull. Vi vill göra allt vi kan för att se till att våra barn kan se tillbaka på en lycklig tid senare.

Men det är inte allt: Det är inte bara vår ansvarskänsla gentemot våra barn som håller oss igång på detta hamsterhjul, utan också social press: Vi vet att våra barn lär sig i skolan och på förskolan vad andra föräldrar gör hemma med sina familjer. Vilken sorts buffé hade de på julafton? Hur stora var julklapparna? Hur överdådigt var barnens födelsedagskalas? Hur ovanligt var sommarlovet? Hur god är maten? Hur hemtrevlig och mysig ser lägenheten eller huset ut?

Vi håller på att falla i en farlig fälla: att jämföra oss med andra. Jag undrar hur du känner inför det... för mig handlar det mindre om att jämföra oss med andra nuförtiden, utan mer om rädslan att mitt barn kanske tror att andra har det bättre än dem... och därmed känner att de missar något. Denna rädsla drev mig, och driver mig till viss del fortfarande idag – jag vill att mina barn ska känna att de hör hemma, att de ska känna att jag har det lika bra som alla andra, att jag har tillgång till allt som mina bästa vänner har – jag blir inte lämnad utanför.

Och jag?

Föräldrar känner ofta en enorm press att alltid erbjuda det bästa av det bästa

Och intressant nog ser detta "bästa" likadant ut för alla. Vi har anammat det vi lärt oss – barn vill pyssla. Barn vill baka.Barn behöver ett tält i sitt rum, en hängmatta på vinden, en mamma som lagar mat och bakar, stora födelsedagskalas och stora presenter. De behöver läsning på kvällen och en vaggvisa, och julen måste vara så mysig som möjligt.

Nå, vid någon tidpunkt började jag ifrågasätta dessa antaganden som verkade så naturliga.

Vem definierar egentligen vad som är barnvänligt?

Är alla barn likadana?

Är det verkligen sant att jag ständigt måste gå till loppmarknaden eller närbutiken för att upptäcka de senaste leksakstrenderna? Måste jag baka enorma mängder kakor, måste min födelsedagstårta vara ett mästerverk, måste den vara lekplatsen varje dag? Hur begränsad är min värld om jag håller mig inom dessa gränser?

Nu älskar jag inte bara mina barn, utan även mig själv. Det är här vi måste tänka om. Det vi gör tillsammans som familj borde också ge alla glädje, åtminstone på en grundläggande nivå. För först då blir den gemensamma upplevelsen en avkopplande stund. Njutningen kommer egentligen inte från VAD vi gör, utan från HUR vi gör det.

Du och jag

Sakta, bit för bit, brister den ena lilla knuten efter den andra:

Vår kvällsritual består fortfarande av sång och läsning – men omväxlande, inte båda samtidigt, och vid en tidigare tidpunkt när jag känner mig fri att göra det. Efter det kan de leka i några minuter och jag kan dra mig tillbaka lite för att vila.

Vi går till biblioteket för att jag tycker om det – och se och häpna, de jublar. Vi stannar bara hemma och jag ägnar mig åt mina projekt – mina barn leker med grannarnas barn.

Vi träffar mina vänner, som inte har barn, mitt i stan, och barnen får glass – de älskar det.

Vid ett tillfälle köpte jag till och med en färdig tårta till mitt barns födelsedagskalas – visserligen gjorde jag det med vingliga knän – men hallå, barnen tillbringade eftermiddagen på studsmattan och tänkte knappt på mat.

Jag har lärt mig att mina behov spelar roll. Mer än så är de oundvikliga om vi vill vara lyckliga tillsammans. Jag kan tillåta mig själv att säga: "Det tänker jag inte göra. Som mamma eller kvinna, eller vilken social kliché som helst som vill pressa mig till det, kan ingen tvinga mig, och jag kan hjälpa till att forma mina barns liv på ett sätt som passar mig också, även om det ibland kan se annorlunda ut i jämförelse."

Och ja, jag tvingar mig själv regelbundet att göra saker för mina barn som jag själv inte gillar – nästan varje dag. Det är en del av villkorslös kärlek, och jag skulle göra det igen när som helst. För i slutändan är det bara en sak som spelar roll: Jag vill aldrig förlora de människor jag älskar mest, oavsett kostnaden.

En sak är klar nu: Kindersachen är allt som ger oss glädje tillsammans. Alla barnen i rummet, de som står framför mig, och även mitt eget inre barn.

Om du vill lära dig mer om familj, graviditet, mindfulness, kost eller hållbarhet, ta en titt här över.

FÖRFATTARE: SARAH ACKER